Att leva i djungeln var en utmaning och en helt oförglömlig upplevelse. Vi blev upphämtade i Campo Grande där vi anlände med vår nattbuss från Iguazu falls och körde sedan med bil i 5h djupare in i djungeln innan vi slutligen nådde en bondgård (?!). Kor, hästar, getter och grisar sprang runt fria. Det var bara två norskor på gården förutom vi som skulle bo där och vår första tur med vår cowboy till guide var en kvällsvandring ute i bushen. Det var fullt av våtmarker överallt eftersom det är regnperiod och vattnet nådde oss ända upp till midjan stundtals. Bredvid oss simmade alligatorerna. Det spred sig en fruktansvärd odör från en död ko som gamarna festade på en bit bort och vattnet var både blod- och bajstillblandat. Andra djur vi stötte på under vår vandring var apor, massvis av färgstarka och praktfulla fåglar, ett pumaliknande djur, gigantiska råttor och pokémondjuret armadillo.
Påväg tillbaka mot gården gick solen ned och spred ett vackert rött sken över djungeln. Vi kröp ner i våra hängmattor till sängar som två små puppor. Vi var alldeles ensamma och djungelns alla ljud omfamnade oss. Hettan var så intensiv att det kändes som att vi nästan tillreddes i vår kokong. Efter hysteriska skrattanfall och skräckinjagande tankar om det nattliga mötet med jaguaren eller anakondan lyckades vi slutligen vaggas till sömns.
Nästa dag åkte vi på en båttur på den vackra floden Miranda, vandrade och var ute på en jeepsafari. Pantanal bjöd verkligen på ett brett spektra av djurliv. Även ur toaletten hoppade det ut grodor och i våra väskor gömde sig fladdermöss. Kvällen avslutades med en nattvandring. Luften var mycket kvav och varannan minut blixtrade det till, som små explosioner över den stjärntäckta himlen. Under vandringens gång mötte vi massa äckliga, håriga och gigantiska spindlar, ormar och grodor och vi såg de lysande ögonen av alla djungelns djur som gömde sig i mörkret. Dock sög inte bara myggorna oss på blod utan de tömde oss också på vår livsgnista. De kom i stora svärmar och var så djävulskt enträgna och aggressiva att bristningsgränsen var nära.
Vår sista dag inleddes med en tvåtimmars ridtur genom våtmark och djungel. Det var vår första gång sittandes på en häst och vår kärlek till detta djur växte med flera hästlängder. Omgivingen var så vacker och roingivande. Det roligaste var nästan att galoppera eller då ett vildsvin plötsligt dök upp i våtmarken och spurtade fram i vattnet när den fick syn på oss samtidigt som den gav ifrån sig ett gällt skri. Tillbaka igen efter vår ridtur gick vi för att fiska och fångade vars en piraya som vi tillagade till lunch och det var nog bland den godaste fisk vi nånsin ätit.
Trots att det var väldigt tufft i Pantanal så har det också varit en riktigt häftig upplevelse och vi är stolta över att vi tagit oss igenom helskinnade, med nu än mer hårt skinn på vår kropp. Nu väntar Sao Paulo och vi är spända på vad denna storstad har att erbjuda under 2 dagar!
0 kommentar(er)
