carrolisa.blogg.se

Cusco
Är vi redo för Machu Picchu än?! När vi väl anlänt till Cusco hade vi gjort åtta hikes men vi bestämde oss för att förbereda oss ytterligare genom att hikea till Laguna Humantay. Och vilken lycka! Det var svårt att slita sig från den otroligt vackra turkosa lagun som mötte oss mitt bland molnen precis intill de snöbelagda bergen. Med ett stort leende på läpparna stod vi och njöt länge innan vi blev tvungna att traska vidare nedför det leriga berget och bege oss hemåt.

Det visade sig att vi lyckats pricka in datumet för St. Patricks day på vårt favorithostel "Wild Rover", som vi också bott på i både La Paz och Arequipa, just innan vår avfärd till Machu Picchu och eftersom det är ett irländskt hostel räckte det såklart inte med att bara fira en dag utan fyra. Detta kunde vi ju inte missa och med över 300 pers boendes på hostlet var det aktiviteter och fester dagarna i ända. Helt klart spårat och några av de roligaste festerna under resans gång pågrund av alla människor vi träffade och familjekänslan som skapades på hostlet.

Okej, så nu var vi äntligen förberedda inför inkaleden till Machu Picchu. Vi blev upphämtade klockan 4.30 mitt i natten och till vår stora förvåning var det ingen annan än vi som anmält sig med samma företag. Det var alltså bara vi och vår guide som skulle spendera de fyra nästkommande dagarna tillsammans. Dag 1 var en baggis. Enbart 4h vandring på plan mark. Dag 2 började med 3h vandring i konstant uppförsbacke till en höjd av 4200m. Tuffaste dagen, särskilt pågrund av den höga höjden. Sedan gick det nedför. Under dag 3 pissade det ner och det var också den allra längsta dagen. Dag 4 nådde vi äntligen underverket Maccu Picchu och lyckligtvis kunde vi beskåda det i solsken. Mättade av naturens skönhet, checkade vi återigen in på Wild Rover Hostel. Men denna gång lyxade vi till det med ett privatrum. Ingrodda av svett och smuts pga ingen dusch på fyra dagar kastade vi oss in i duschen och gjorde oss redo för att möta civilisationen. Sedan fick våra trötta och stela kroppar efter både sovandet ute i naturen på sluttande mark och de långa vandringarna med våra tunga ryggsäckar krypa ner i vår mjuka dubbelsäng och sova lika gott som baby alpacas.

Från Cusco flög vi till Iquitos för att besöka djungeln och transporterade oss sedan med båt längs Amazonasfloden till Colombia. Höjdpunkten var vår dagsutflykt till Amazonas då vi fick krama sloths.

Arequipa
 
I denna vackert vitklädda stad spenderade vi endast en dag innan vi begav oss ut på en tvådagars hike längs Colca Canyon (en av världens djupaste dalar). En definitiv wow upplevelse. Första dagen tog vi oss ner genom dalen och nästa dag, precis innan gryningen, påbörjade vi vår klättring uppåt till bergets topp på 3200 meter. Svetten rann, andetagen var tunga men röven blev allt fastare samtidigt som vi befann oss i en grönskande dal som smektes av solens första blygsamma strålar. Väl uppe på toppen hade hela kroppen väckts till liv.

Colca Canyon rekommenderas starkt. Men eventuellt med ett annat företag eftersom vår guide var allmänt butter, fick små ryck ibland och bara sprang iväg samt tog oss över en flod som ingen annan gick över eftersom det var för farligt och då det faktiskt fanns en fungerande bro. Men människorna var supersköna och påvägen hem stannade vi för att bada i hot springs samt på ett bufféställe så vi kunde kompensera för den minimala födan vi fått under hiken.

La paz
Roligaste händelsen: Brottninsmatcherna vi såg mellan bolivianska kvinnor iklädda sina utsmyckade kjolar som drog varandra i håret, gav bitch-slaps och kom flygande i luften mot varandra.
Läskigaste händelsen: Då vi hoppade ut från ett höghus mitt i La Paz utklädd till ett unicorn respektive en regnbåge.
Häftigaste händelsen: Death road... Japp, denna väl traffikerade, steniga och endast 3,5 m breda väg längs med ett brant stup har definitivt gjort sig förtjänt av sitt namn med tanke på alla liv den skördat. Vi fick båda en nära-döden-upplevelse då vi trillade och flög av cyklarna, men lyckligtvis inte nedför stupet. Första delen av färden var fruktansvärd då det snöade, sikten framåt var knapp och vi var så genomblöta och frusna att vi satt och skakade på cyklarna i alldeles för snabb fart framåt. Ju längre ner för berget vi kom, desto varmare och mer njutningsfylld blev åkturen längs de mäktiga bergen och den sprudlande grönskan som omgav oss. Innan vi nådde slutet av Death road så stannade vi för att åka zipline utför ett stup. Vi kastades ut och flög fram som fåglar, men denna gång utan att falla av.
Sjukaste händelsen: Varje dag klockan 13 kommer "Crazy Dave" fram på ett av torgen i La Paz, precis utanför det helt korrupta och dysfunktionella fängelset San Pedro och delger helt sjuka historier från sin tid som fånge där. Sedan langar han ut kokain över fängelsemuren till de som behagar.